Tuesday, October 17, 2017

Så trixar bankerna med amorteringskravet

Häromdagen skrev jag om den spridda uppfattningen att unga och låginkomsttagare drabbas hårdast av Finansinspektionens krav på amortering av nya bolån, och varför det faktiskt kan vara tvärtom. Ytterligare en viktig pusselbit måste dock till, om vi vill förstå varför amorteringskravet inte tycks ha påverkat unga låntagare i den utsträckning som många befarat.

I Finansinspektions senaste rapport om den svenska bolånemarknaden nämns i förbigående att bankernas schabloner för låntagares levnadsomkostnader sänktes 2016, jämfört med året innan. Den genomsnittliga schablonen för en vuxen minskade från 9200 till 8500 kronor, alltså med 700 kronor.

Varför är detta viktigt? Schablonen används i bankernas kalkyler för att räkna ut hur stort lån ett hushåll kan beviljas. Sänkta schabloner betyder att bankerna kan bevilja större lånebelopp. Sänkta schabloner kan därför vara en varningssignal - ett tecken på att bankerna blivit mindre restriktiva i sin långivning, något som ofta händer under kreditbubblor.

Två saker talar dock mot att det skulle vara fallet just nu. För det första har många banker nyligen reviderat sina schabloner uppåt. Mellan 2014 och 2015 ökade till exempel den genomsnittliga schablonen från 8100 till 9200. Det senaste året har många banker också blivit mer försiktiga i sin långivning, särskilt till köp av nyproduktion. Några har på egen hand infört skuldkvotstak och andra restriktioner, på grund av oro för höga bostadspriser och höga skuldnivåer. Den svenska kreditbubblan har helt enkelt redan passerat sin mest intensiva fas.

För det andra hände något annat 2016 som förmodligen kan förklara varför bankerna plötsligt sänkt sina schabloner igen: amorteringskravet. Hushållens genomsnittliga amorteringar har stadigt ökat de senaste åren, men tog ett rejält skutt uppåt 2016:


I snitt ökade storleken på nya låntagares amorteringar med ungefär 600 kronor i månaden. Eftersom amorteringarna ingår i bankens bolånekalkyl så skulle detta ha inneburit en kännbar begränsning av hur stora belopp hushållen kan låna, om det inte vore för att schablonbeloppen samtidigt sänktes ungefär lika mycket. Med lägre schabloner kan bankerna bevilja lika stora lån som förut, trots amorteringskravet.

I praktiken gäller detta dock bara hushåll med relativt små lån. Ett ungt par som lånar 2 miljoner och som tidigare kanske amorterade 1%, dvs 1333 kr i månaden, måste med amorteringskravet istället amortera dubbelt så mycket, eller 2666 kronor. Eftersom höjningen mer än väl vägs upp av att schablonbeloppet sänkts med 700 kronor per person påverkas inte parets köpkraft eller möjlighet att "ta sig in på bostadsmarknaden". För ett annat hushåll som lånar 6 miljoner för att köpa en trea i Stockholms innerstad eller ett radhus i någon hyfsat populär förort ökar amorteringens storlek dock betydligt mer, och ökningen vägs inte upp av den sänkta schablonen. Det kan vara ytterligare en förklaring till att äldre hushåll och hushåll med barn påverkats mer av amorteringskravet än unga hushåll, som jag skrev om i det förra inlägget.

Det är intressant att FI inte kommenterar sänkningen av bankernas schabloner mer, eller nämner den i sin analys av amorteringskravets effekter. Kanske ser man den bara som en rimlig anpassning till faktiska levnadsomkostnader, efter att dessa överdrivits i tidigare revideringar. Men det kan också vara så att man rentav ser det som positivt att bankerna på detta sätt dämpar effekten av amorteringskravets på de svagaste hushållens köpkraft. Syftet med amorteringskravet är ju inte att folk ska stängas ute från bostadsmarknaden, utan att dämpa hushållens skuldsättning och bostadsprisernas utveckling på sikt.

Kan sänkta schabloner vara problematiskt? Ja, eftersom hushåll med små marginaler får mindre kvar att leva på om räntorna stiger kraftigt. Om schablonerna underskattar de faktiska levnadsomkostnaderna kan många få problem att betala både räntor och amorteringar, den dag räntorna närmar sig de historiska snittet på 7 procent. I så fall är det bara att hoppas att inflation, amorteringar och stigande inkomster gjort sitt för att minska hushållens räntebörd innan dess, vilket förmodligen är vad bankerna räknar med.

---

Missa inte: Vad händer när bostadsbubblan spricker? Författarsamtal på ETC Bokcafé, 8 november kl 18.

Sagt om Kasinolandet - bostadsbubblan och den nya svenska modellen:

"Björklund presenterar en välskriven och sammanhållen berättelse om hur Sverige riskerar hamna i en finanskris.” – Aftonbladet.

"Per Björklund ... skriver lättfattligt, pedagogiskt och spännande om hur svenskarna blev ett av världens mest skuldsatta folk" - BTJ-häftet nr 12, 2017

Köp på BokusAdlibris, eller direkt från förlaget!

1 comment:

  1. I princip allt bankerna sysslar med bygger på fiffel, eller snarare lögner. Bank of Englands fd chef,är i alla fall lite ärlig då han har skrivit en bok där han han kallar bankernas verksamhet för alkemi "The End of Alchemy: Money, Banking, and the Future of the Global Economy".

    Banken lånar egentligen inte ut någonting. Banker expanderar bara sin balansräkning på ömse sidor med samma belopp kronor som INGEN lånar. Bankens skuld visar sig på våra konton (ett kundkonto kan mao aldrig innehålla kronor - kundkontot är bara en notering av bankens skuld till kontokunderna). Vi använder sedan bankernas skulder som betalmedel mellan våra konton i tron att vi får mer kronor på kontot när vi verkligheten bara får mer av bankens skulder på vårt konto. Bankerna clearar sedan dagligen sina skulder genom Riksbankskontona genom det sk RIX-systemet (en bank ser mao inte en annan banks kundkonton som pengar - bankerna kräver betalt i kronor genom Riksbankskontona).

    Att kundkontot är bankens skuld (på kronor) till kontokunden är entydigt enligt bankens egna balansräkning. Banker "lånar" mao "ut" sina egna skulder till kundkonton och aldrig kronor då kundkontot per definition inte kan innehålla kronor (men bankernas skulder, dvs våra kontoinnehav, räknas in i den sk penningmängden).

    Det är väldigt enkelt att visa att ett kundkonto hos en bank bara kan innehålla bankens skuld på kronor till kontokunden. Banken kan betala sin skuld genom att du gör kontantuttag från t.ex bankomaten - du får kronor i handen och ditt saldo minskas med motsvarande belopp (dvs bankens skuld minskar med motsvarande belopp)

    För att göra det glasklart att ett kundkonto enbart kan innehålla bankens skuld kan man dra nedan exempel. Säg att du hittar 10 000kronor i sedlar hos din avlidne moster. Säg att du går till banken och sätter in dessa. Banken tar då sedlar och stoppar dessa i kassavalvet samtidigt som banken skriver upp att banken nu är skyldig dig 10 000 kronor. Mao du är alltid kreditgivare till det som står på ditt konto. Bankerna ljuger mao rakt av när de påstår att de är kreditgivare (ekonomiprofessor Rikard Werner brukar jämföra det med att bankerna löper en försäkring, det sk lånehandlingen, av kontokunden men betalar inte - banken köper mao försäkringen på krita och bankens skuld visar sig på kundkontot)

    Bankerna hittar på sin egen både "inlåning" och "utlåning" på samma gång genom att hitta på en fiktiv insättning (också Rikard Werners beskrivning)Det är med ovan påhitt som bankerna blåst upp bostadsbubblan.

    Om du har tid får du gärna kolla in min "crash"-kurs i hur penning och banksystemet "fungerar":
    https://parasitstopp.wordpress.com/

    ReplyDelete