I min bok Kasinolandet skriver jag en del om hur den etablerade bilden av den amerikanska bostadsbubblan och den efterföljande finanskrisen ifrågasatts på senare år. Skildringar av bostadsbubblan i USA har ofta lagt stort fokus på de så kallade subprime-lånen (lån till personer med lägre kreditvärdighet). Bankernas oansvariga utlåning till fattiga hushåll drev upp bostadspriserna och ledde till stora kreditförluster och en kollaps i det globala finansiella systemet när räntorna till slut gick upp, enligt denna version. Det ledde i sin tur till strypt kreditgivning till företag och hushåll och en djup depression.
Många ekonomer, som Atif Mian och Amir Sufi, menar dock att krisen i USA inte främst orsakades av kreditförluster på subprimelån och problem i banksektorn, utan att det var fallande bostadspriser som ledde till ett tvärstopp i konsumtionen och därmed recession. Inte ens under finanskrisens höjdpunkt var det enligt Mian och Sufi svårigheter att låna till investeringar som var ekonomins största problem (många företag samlade tvärtom pengar på hög under denna period, eftersom de inte gjorde några investeringar). Det stora problemet var istället bristande efterfrågan.
Nyare studier bekräftar också att det inte alls var subprimesektorn som var den största boven i dramat. Istället var det mer välbeställda hushålls spekulation i bostäder som eldade på prisbubblan. Det var inte heller i första hand de fattigaste hushållen som fick problem med betalningarna på sina lån när bubblan sprack, utan de mellersta och övre skikten. Det innebar naturligtvis också större problem för bankerna och det finansiella systemet, eftersom de rikare hushållen har lånat betydligt större summor.
Eftersom de rikare hushållen ofta lånade i syfte att spekulera i bostäder var de också snabba att sälja när marknaden vände nedåt, vilket bidrog till den stora kraschen. När bostadens pris sjönk under det belopp man lånat fanns dessutom väldigt starka incitament för spekulanter att begå så kallad "strategic default": ställa in betalningarna trots att man egentligen kan betala, lämna över huset till banken och bli skuldfri (det är möjligt i många delstater i USA, men inte i t.ex. Sverige där låntagare måste betala tillbaka hela beloppet oavsett hur mycket bostaden faller i värde).
Vad betyder det här för den svenska debatten? Till att börja med att väldigt många har haft väldigt fel. En av dem är den före detta vice riksbankschefen Lars EO Svensson, som ju lämnade banken efter en tids oenighet om den strama räntepolitik som fördes fram till 2013 och har anklagat Riksbanken för att ägna sig åt "skuldhysteri". Ett av hans argument är just att det är de rikaste hushållen som lånar mest i förhållande till sin inkomst. Så här såg skuldkvoten ut i olika inkomstdeciler bland nya låntagare under 2016, enligt Finansinspektionens stickprov (decil 10 är alltså den rikaste tiondelen):
Eftersom de hushåll som lånar mest också har stora finansiella tillgångar är deras höga belåning inte ett problem, enligt Lars EO Svensson. Men om en anledning till att de rikaste hushållen lånar mycket är att de ägnar sig åt spekulation i bostäder (som jag skrivit om nyligen här och här) så är detta i högsta grad problematiskt. Det är inte nödvändigtvis stigande räntor som är problemet för de rika spekulanterna, utan sjunkande bostadspriser. Den som inte själv bor i bostaden är naturligtvis mer benägen att sälja om marknaden ser ut att vända nedåt. Om spekulationen är omfattande kan stagnerande priser och osäkerhet om utvecklingen i sig räcka för att leda till en våg av försäljningar och en priskrasch - som i sin tur leder till kraftigt minskad konsumtion, tvärstopp i byggandet och lågkonjunktur eller recession.
Lars EO Svensson är långtifrån ensam. I debatten om de svenska hushållens skuldsättning finns en överdriven fixering vid hushållens räntekänslighet. Finansinspektionen och andra gör ingående analyser av hur många hushåll som får allvarliga problem om räntan går upp några procentenheter. Slutsatsen är i regel att det är ganska få. Det underbygger i sin tur argumentet att Sverige inte är som USA där en bostadsbubbla och efterföljande finanskris orsakades av oansvarig utlåning till fattiga hushåll.
Men om bilden av bostadsbubblan i USA nu visar sig vara felaktig måste vi också tänka om kring den svenska bostadsmarknaden och de svenska hushållens växande skuldberg. Inte minst behövs mer studier och analyser av medelklassens och de rikaste hushållens skuldsättning och beteende på bostadsmarknaden, inklusive kartläggning av förekomsten av spekulationsköp och andra företeelser som förknippas med bostadsbubblor. Alla vet ju att det förekommer, men ingen vet exakt hur vanligt det är idag.
---
Missa inte! Så löser vi bostadskrisen! Bokrelease och panelsamtal. Tisdag 26/9 i Stockholm
Sagt om min bok Kasinolandet - bostadsbubblan och den nya svenska modellen:
"Björklund presenterar en välskriven och sammanhållen berättelse om hur Sverige riskerar hamna i en finanskris.” – Aftonbladet.
"Per Björklund ... skriver lättfattligt, pedagogiskt och spännande om hur svenskarna blev ett av världens mest skuldsatta folk" - BTJ-häftet nr 12, 2017
Många ekonomer, som Atif Mian och Amir Sufi, menar dock att krisen i USA inte främst orsakades av kreditförluster på subprimelån och problem i banksektorn, utan att det var fallande bostadspriser som ledde till ett tvärstopp i konsumtionen och därmed recession. Inte ens under finanskrisens höjdpunkt var det enligt Mian och Sufi svårigheter att låna till investeringar som var ekonomins största problem (många företag samlade tvärtom pengar på hög under denna period, eftersom de inte gjorde några investeringar). Det stora problemet var istället bristande efterfrågan.
Nyare studier bekräftar också att det inte alls var subprimesektorn som var den största boven i dramat. Istället var det mer välbeställda hushålls spekulation i bostäder som eldade på prisbubblan. Det var inte heller i första hand de fattigaste hushållen som fick problem med betalningarna på sina lån när bubblan sprack, utan de mellersta och övre skikten. Det innebar naturligtvis också större problem för bankerna och det finansiella systemet, eftersom de rikare hushållen har lånat betydligt större summor.
Eftersom de rikare hushållen ofta lånade i syfte att spekulera i bostäder var de också snabba att sälja när marknaden vände nedåt, vilket bidrog till den stora kraschen. När bostadens pris sjönk under det belopp man lånat fanns dessutom väldigt starka incitament för spekulanter att begå så kallad "strategic default": ställa in betalningarna trots att man egentligen kan betala, lämna över huset till banken och bli skuldfri (det är möjligt i många delstater i USA, men inte i t.ex. Sverige där låntagare måste betala tillbaka hela beloppet oavsett hur mycket bostaden faller i värde).
Vad betyder det här för den svenska debatten? Till att börja med att väldigt många har haft väldigt fel. En av dem är den före detta vice riksbankschefen Lars EO Svensson, som ju lämnade banken efter en tids oenighet om den strama räntepolitik som fördes fram till 2013 och har anklagat Riksbanken för att ägna sig åt "skuldhysteri". Ett av hans argument är just att det är de rikaste hushållen som lånar mest i förhållande till sin inkomst. Så här såg skuldkvoten ut i olika inkomstdeciler bland nya låntagare under 2016, enligt Finansinspektionens stickprov (decil 10 är alltså den rikaste tiondelen):
Eftersom de hushåll som lånar mest också har stora finansiella tillgångar är deras höga belåning inte ett problem, enligt Lars EO Svensson. Men om en anledning till att de rikaste hushållen lånar mycket är att de ägnar sig åt spekulation i bostäder (som jag skrivit om nyligen här och här) så är detta i högsta grad problematiskt. Det är inte nödvändigtvis stigande räntor som är problemet för de rika spekulanterna, utan sjunkande bostadspriser. Den som inte själv bor i bostaden är naturligtvis mer benägen att sälja om marknaden ser ut att vända nedåt. Om spekulationen är omfattande kan stagnerande priser och osäkerhet om utvecklingen i sig räcka för att leda till en våg av försäljningar och en priskrasch - som i sin tur leder till kraftigt minskad konsumtion, tvärstopp i byggandet och lågkonjunktur eller recession.
Lars EO Svensson är långtifrån ensam. I debatten om de svenska hushållens skuldsättning finns en överdriven fixering vid hushållens räntekänslighet. Finansinspektionen och andra gör ingående analyser av hur många hushåll som får allvarliga problem om räntan går upp några procentenheter. Slutsatsen är i regel att det är ganska få. Det underbygger i sin tur argumentet att Sverige inte är som USA där en bostadsbubbla och efterföljande finanskris orsakades av oansvarig utlåning till fattiga hushåll.
Men om bilden av bostadsbubblan i USA nu visar sig vara felaktig måste vi också tänka om kring den svenska bostadsmarknaden och de svenska hushållens växande skuldberg. Inte minst behövs mer studier och analyser av medelklassens och de rikaste hushållens skuldsättning och beteende på bostadsmarknaden, inklusive kartläggning av förekomsten av spekulationsköp och andra företeelser som förknippas med bostadsbubblor. Alla vet ju att det förekommer, men ingen vet exakt hur vanligt det är idag.
---
Missa inte! Så löser vi bostadskrisen! Bokrelease och panelsamtal. Tisdag 26/9 i Stockholm
"Björklund presenterar en välskriven och sammanhållen berättelse om hur Sverige riskerar hamna i en finanskris.” – Aftonbladet.
"Per Björklund ... skriver lättfattligt, pedagogiskt och spännande om hur svenskarna blev ett av världens mest skuldsatta folk" - BTJ-häftet nr 12, 2017
No comments:
Post a Comment